Heiman

Elof såg sig om, såg det mörka stora huset, de svarta fönstren, det liksom grät. Han såg sin far i sängen och sin mor på golvet, då hon dog, han såg hela sitt liv hittills som i en enda bild. Han såg sin gård och sitt heiman försvinna.

När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet – en följeslagare som endast stundvis kan tuktas av berättarglädje, alkohol och kvinnor. Elof har klart för sig att han är en ynkrygg. Men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Stoltheten är det viktigaste. Den, och Heimanet, hemgården som är det enda släkten någonsin har ägt.

Heiman är en koncentrerad släktkrönika som frågar sig vilket pris man får betala om man aldrig får vara sig själv. Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.

Heiman är liksom Bertells prisbelönta debut Vänd om min längtan inspirerad av gamla släkthistorier, sprungen ur den steniga österbottniska jorden.

Ann-Luise Bertell, född 1971, är skådespelare, författare och regissör. Hon debuterade som poet 1997 och har sedan dess skrivit poesi, prosa, en bilderbok och dramatik. Hennes första roman Vänd om min längtan erhöll Choraeuspriset och Svenska Yles litteraturpris 2016 och fann många läsare.

Heiman är en finstämd roman om rotlöshet, om att vara rädd som en hare och om vikten av att ha en plats att kalla hem.